Nu är jag slut. Det går inte mer. Jag trodde att det var påväg mot ljusare tider - men det blev bakslag och nu sitter jag här igen. Sover inte om nätterna och när jag väl sover så drömmer jag fruktansvärda mardrömmar. Vaknar kallsvettig och jobbet cirkulerar i huvudet hela tiden. Orolig över allt. Det är en helt ohållbar situation. Och jag tror faktiskt inte att någon kan förstå hur jag känner. Jag försöker förklara men jag märker att det går inte att förklara helt hur jag känner - denna känsla är olidlig. Och detta påverkar hela mitt liv - allt jag gör och alla relationer. Blir så himla ledsen för det. Jag pratade med mamma i telefon ikväll, och jag ville så gärna berätta hur jobbigt jag har det just nu, bara för att få känna hennes stöttning. Men jag kunde inte, orden kom inte ur munnen på mig. Det är för mycket och för jobbigt att prata om. Min sambo frågar varje dag hur jag sover om nätterna.. Han märker ju att jag inte kan sova. Han sa att jag såg utmattad ut.. Ja, jag känner mig totalt utmattad. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag började gråta på jobbet idag. Droppen rann över bägaren och jag är så frustrerad över min situation. Och ingen förstår mig. Hur som helst inser jag att det inte är någon på jobbet som kommer hjälpa mig. Jag måste hjälpa mig själv. Så när jag kommer ihåg och hinner så tänker jag att jag ska skriva inlägg här om mitt fiktiva perfekta liv. Jag ska alltså göra ett experiment och se om jag kan få mig själv att må bättre genom att låtsas ha ett perfekt liv. Kanske blir det som en lång berättelse eller blir det som små enskilda noveller. Jag har inte bestämt mig och känner att jag inte heller ska bestämma mig om detta. Jag ska bara skriva vad mina fingrar vill skriva.