För några timmar sedan kan jag säga att jag inte riktigt var i samma sinnesstämning som jag är nu. Jag blev så nedslagen över att få ett nej av jobbet som jag hade sökt. Jag kände mig uppgiven över hela situationen, jag som hade planerat när jag skulle kunna gå vidare.. På något sätt kändes det som att någon satte en strypsnara på mig och höll mig "kopplad". Du har lite rörelsefrihet men passa dig för att gå för långt. Jag kan ju ärligt säga att jag hade svårt att se det fina i denna situation. 

 

Men som så många gånger förut så kom det ett fint litet budskap som en blixt från klar himmel. Situationen är precis som den ska vara. Du kommer att lära dig något av detta och med tiden kommer allting att klarna.

 

Jag hoppas innerligt att det är så det kommer att bli. Jag kommer att försöka fortsätta se det som att saker kommer att ske när det är meningen. Mina stora funderingar handlar i sådana fall just om hur jag ska förhålla mg till situationen. Ska jag fortsätta leta efter jobb varje dag? Ska jag lägga ner massa tid på det? Eller kommer det att komma till mig på något annat vis? Jag vill inte fortsätta leva och känna att tiden tar slut, i sådana fall jagar jag tid, och det vill jag verkligen inte göra.