Att finna ro

Någonting som jag tampas med dagligen är stress.
 
Stress på morgonen - åh nej, nu snoozade jag 9 min. Nu kommer jag att stämpla in 9 minuter senare. Fortfort, skynda.. Jag tar bilen istället för att promenera, då tar jag igen ett antal minuter. Promenerar jag innebär det att jag kommer fram senare vilket resulterar i att jag får stämpla ut senare, och då kommer jag hem senare.
 
Stress på jobbet - ojojoj, vad alla är stressade. Deadline hit och deadline dit. Och där är någon som brusar upp eftersom att någon inte har levererat. Stress för snart är det fika. Stressad under fikat - det kan ju komma någon viktigt mail när jag fikar. Stress på lunchen och under eftermiddagen.
 
Stress efter jobbet - Nu gäller det att komma hem så fort som möjligt. Antingen ska det hinna tränas och sedan hem fort och laga mat så vi kan äta tillsammans. Eller är jag så slutkörd så att jag känner att jag måste hinna lägga mig och bara vila en timme innan jag ska laga mat. Om det är träning så blir det den träningen som går snabbast..
 
Och så kör man på. Vecka ut och vecka in, inte konstigt att man känner sig utmattad ibland. 
 
Det jag ville komma till var iallafall att jag hade verkligen velat åka på någon slags meditations-/yoga-resa. Tänk att åka i väg 1 vecka, själv men med likasinnade. Bara få vara någonstans där det är fokus på välmående och återhämtning. Det står verkligen som ett mål för mig!
 

Att känna sig missförstådd

Ibland känns det som att jag kommer från en annan planet, att jag ser och känner saker som inte alla andra ser och känner. Det kan märkas extra tydligt om det är några personer som har varit med om en händelse och sen diskuterar man vad som hände och varför man tror att saker blev som det blev. Jag känner ofta att när jag drar min version så upplever jag att andra inte riktigt förstår mitt synsätt. Som att jag hittar på och gör egna tolkningar. Detta gör att jag blir väldigt osäker och känner att jag inte riktigt vill prata om saker.
 
Anledningen kankse ligger i mitt eget självförtroende eller självkänsla. Jag har fortfarande inte riktigt förstått skillnaden dem emellan. Jag kanske behöver tro mer på mig själv och mitt omdöme. Jag är jag, och det är bra nog! Jag vet att jag och min syster skickade sms till varandra en gång där vi pratade lite om detta - att känna att man inte riktigt passar in någonstans. Men jag vet att då skrev jag till henne att vilken tur att man är denna unika varelse egentligen. Vad tråkigt om alla hade varit likadana. Men det är alltid lättare att säga det till någon annan. När man själv känner sig felplacerad är det inte lika enkelt. Det är väl någonting som man får träna på. Tålamod!
RSS 2.0